Blomsterstation

Blomsterstation 4 Myren

Blomsterfjället Ansätten, Blomsterleden, Blomsterstation, Blomstervandring, Föreningen Blomsterleden, Guidningar, Myren

Blomsterstationen Myren är nr 4 av Blomsterledens 11 stationer. Övriga stationer hittar du här >

På myren finns många blommor, starr och mossor.

Några arter som trivs här är:

BLODROT Potentilla erecta

Blodrot växer i täta tuvor och blir 10-30 cm höga. Blommorna är gula och har fyra kronblad. Den är vanligast på myrar, men finns även på andra marker. Den har fått namnet Blodrot eftersom den har blodröda rötter. Den har ett folkligt namn ”Blodstilla”, då den ansågs ha en sammandragande effekt och kunde stilla blod.

GULLRIS Solidago virgaurea ssp.virgaurea

Gullris är vanligt i många miljöer. De har gula blommor och blir 30-50 cm höga. Blommar från juli till september. Studier har visat att örten kan används som milt vattendrivande och mot ledstelhet samt vid blåskatarr och njurinflammation.

GULLSPIRA Pedicularis oederi

Gullspira blommar tidigt på sommaren. Den blir upp till 30 cm hög och trivs på fuktig mark ända upp på fjällsluttningen. Gullspira har gula blommor och är sällsynt.

JUNGFRU MARIE NYCKLAR Dactylorhiza maculata ssp. maculata

Jungfru Marie nycklar är den allra vanligaste orkidén – men den är ändå fridlyst! ALLA ORKIDÈER ÄR FRIDLYSTA. Jungfru Marie nycklar är vanlig och tål säkert plockning. Men några mycket sällsynta orkidéer liknar Jungfru Marie nycklar så mycket att endast experter kan skilja arterna åt. Här på myrarna upp mot Ansätten växer t.ex. skogsnycklar, lappnycklar, ängsnycklar och blodnycklar. Dessa arter är ganska sällsynta. Jungfru Marie nycklar har många namn; fläckigt nyckelblomster, Jungfru Marie hand, fläckyxne, Guds hand m fl. Jungfru Marie nycklar växer i fuktig ängs– och skogsmark, men även på moss– och hedmark liksom i starkt kulturpåverkad mark. Bladen har oftast bruna fläckar, men ibland ser man helt gröna blad. Blommorna varierar mycket i färg. Allt från vita till mörkt rosa. Den breda och platta läppen är grunt treflikad och har fina mönster av röda prickar och linjer.

KÄRRSPIRA Pedicularis palustris

Vissa somrar lyser myrarna rosenröda av alla kärrspiror och nordspiror. De blommar i juli månad och är vanliga efter leden upp till Ansätten. Nordspiran Pedicularis palustris ssp. borealis, är vanlig i Norrland. Den växer stadigt, upprätt och blir 20-30 cm hög. Stjälken har få och korta grenar. Bladen är långa och parflikiga. Blommorna är rosenröda med mörk överläpp. Kärrspiran är oftast större och har flera grenar. Den är vanligare söderut, men finns även här. En annan släkting är gullspiran (Pedicularis cederi). Den är kraftigare och har ljust gula blommor som sitter tillsammans i en toppställd klase. Den blommar i juni-juli och är ganska sällsynt, men i Ansättenområdet förekommer den rikligt. Spirorna har gröna blad och kan själv tillverka näring. Men de förstärker sina möjligheter genom att sända in en del rotspetsar i starrens rötter för att suga näring. De är alltså halvparasiter.

SLÅTTERBLOMMA Parnassia paulustris

Slåtterblomman blir vanligen 10-20 cm hög. Den blommar med en vackra vit blomma på stjälken. Titta nära så ser du de genomskinliga nerverna på blommans kronblad. Slåtterblomman växer vid vägkanter och myrar, men även uppe på fjället. Namnet har den kanske fått eftersom den blommar i slåttertider – dvs. under juli-augusti.

SVARTHÖ Bartsia alpina

Svarthö växer på soliga och fuktiga marker i fjällskogsbältet. I fjällvärlden är svarthöet mindre nogräknat med jordmånen till skillnad från svarthö på sydligare växtplatser. Svarthö blommar i juli—augusti. Blommorna och de övre bladen är mörkt violetta. När örten vissnar blir den svart – därav namnet svarthö. Svarthö är en halvparasit som själv kan tillverka näring med hjälp av de gröna bladen. Men när den ska blomma och sätta frö, tar den hjälp av gräs som växer nära. Svarthö sänder då ut små tunna rötter – snyltrötter. Dessa tränger in i gräsets rötter och genom snyltrötterna ”tappar” svarthöet näring från gräset.

TÄTÖRT Pinguicula vulgaris

Tätörtens ljusgröna, kraftiga blad har inrullade kanter. Blommorna är starkt blåvioletta. Tätörtens blad är täckta av små vårtor – 2 500 per kvadratcentimeter. En del vårtor är långa och de är klibbiga. Andra vårtor är korta. De klibbiga vårtorna fångar små flugor och myggor. De korta avsöndrar ett ämne som löser upp insekterna så att näringsämnen kan flyta in i tätörten. Förr gjorde man ”tjockmjölk” med hjälp av tätörten. Några blad lades i ljummen mjölk och efter några dagar hade man en god sommarrätt. Man kunde sen spara ett par matskedar tjockmjölk (täte), som man rörde ner i ny mjölk och på så sätt fick man mera tjockmjölk.

ÄNGSULL Eriophorum angustifolium och TUVULL Eriophorum vaginatum

Det växer faktiskt sju olika ullarter i Sverige. De två vanligaste här på Ansätten är tuvull och ängsull. Tuvullen växer i tuvor och har endast ett huvud på varje strå. Ängsullen växer inte i tuvor och har flera huvuden på varje strå. Tuvull och ängsull växer på myrmark och längs bäckar där det är fuktigt. Båda blommar mycket tidigt, strax efter att snön smält bort och därför är det få människor som ser de vackra gula blommorna. På varje frö växer vita hår som är till för att med vindens hjälp föra fröna vidare till nya växtplatser. Människor har försökt att använda håren som ull att spinna av eller stoppa kuddar med. Tyvärr är håren för sköra så att de bryts av närde hanteras hårdhänt. Men nog är det trevligt med en liten dockkudde fylld med fjällens ull. På myrarna hittar man även Snip (som tidigare hette ullsäv) och gräsull. Gräsull finns i rikkärren tillsammans med orkidéer.