Man skall vandra i molnen, inte under dem
Text av Mikael Nyberg
Jag vaknade tidigt på morgonen den 17:e November. Kände ett välbekant drag i kroppen, jag ville ut i fjällen. Packade ryggsäcken och fäste mina nytjärade skidor på säcken. Det var en stjärnklar morgon och helt vindstilla men kallt ute.
Jag tog mig till byn Gunnarvattnet där jag började röra mig uppför storbacken. Efter en timme så började snön nå upp en bit på benet så det var dags att spänna fast skidorna på mina svarta Lundhagskängor. De gamla träskidorna kändes tunga men eftersom att jag var på väg ut i vildmarken så var ändå kroppen och sinnet lätt.
Kommer upp på en stor myr precis när det börjar ljusna. Vänder blicken mot öst-sydöst där solen börjar titta upp och möts av en vacker soluppgång som är täckt av två moln. Vänder åter blicken mot norr och fortsätter skida mot fjällen. Efter ungefär 40 minuter når jag Keisån som ligger nedanför fjället Penningkeisen vilket är dagens mål. Morgonljuset gör att snö, himmel och fjäll färgas gråblått.
Tar mig över Keisån och tar sikte på toppen. Plötsligt blir mina skidor rejält tunga och det visar sig att myren här inte hade frusit… Klafsar ur myren med mina numera isiga skidor, stannar och tar en titt på dom. Suckar djupt och kan konstatera att ett tjockt lager med nu frusen och stenhård snö sitter fast på båda sidor av skidorna. Spänner av mig skidorna och tar fram kniven som hänger i mitt bälte. Kniven som har varit med på alla mina turer. Med den börjar jag karva bort issörjan. Efter en stund är skidorna åkbara igen. Väljer att gå över den blöta myren och ta på mig skidorna när jag når andra sidan. Blickar återigen mot toppen av berget och ett litet leende sprider sig över mina läppar och jag tänker ”snart står jag där”.
Färden uppåt påbörjas och snart är det så pass brant att skidorna får tas av och spännas fast på ryggsäcken. Luften är iskall och kristallklar. Har en vidunderlig utsikt in i Norge och ner mot Valsjöbyn. Jag pulsar målmedvetet igenom snön och efter en timme nås toppen. Det blåser ganska mycket och temperaturen är nedåt minus 15. Där står jag med ett stort leende, fruset snor i skägget och bara njuter av den fysiska tystnaden, stunden och livet. Ovan trädgränsen trivs jag bäst. Man skall vandra i molnen inte under dem.
//Mikael Nyberg
Följ Mikael Nyberg på Nyberg på tur >
Läs även hans härliga vandringsskildring från Hotagenmassivet här >
